Att få möta mina medmänniskor i sårbarhet skapar en stor förståelse för hur otroligt mycket öden det finns runt omkring oss alla.
Har du någonsin stannat upp och reflekterat över det?
Eller lockar det mer att spekulera och skvallra om någon som du ser mår dåligt, men inte har en aning om hur sanningen ser ut?
Vågar du fråga från hjärtat hur dina medmänniskor mår?
Eller kommer det mest ett rutinmässigt "Hej, hur är det?" när ni ses?
Vad händer om personen du frågar med ens börjar berätta sitt livs historia, tacksam att få frågan?
Blir du illa berörd och önskar att du sluppit lyssna på just det ödet som för stunden når dig?
Börjar du titta på klockan och ursäktar dig att du måste kila vidare för att hinna med ...?

Tänk för en stund på allt som sker inom familjer, i relationer och i släkter. Orkar du lägga tid och energi på det?

Vad är det exempelvis som gör att en person väljer att skada någon annan med flit, till och med sin älskade?

Har du funderat på hur en människa som är i relation kan bevilja sig att ingå ytterligare en intim relation och vara otrogen? Med andra ord svika sin sambo/make/maka.
Ägnar du någon tanke åt att fundera på vad gick snett längs vägen om det skett?
Det gör jag och många med mig!

Att försöka förstå kan bli den enes strävan, medan den andre kan ha fullt upp med att överleva det liv som innan traumat var känslomässigt stabilt, men som sedan omkullkastade allt på bråkdelen av en sekund när insikten om svek nådde vederbörande.

Finns det ett inre driv hos oss alla att vägra vara bunden, eller hålla sig inom ramarna? Är det en form av uppror, protest, illamående som gick för långt?

Är det en tro om att det som smärtar på känslomässigt plan kan helas och suddas ut igen utan särskilda åtgärder?
Eller hur tänker den som valde att göra illa?

Har den som sviker ett behov att fylla?
Om den bara får vara i famnen och intim med någon annan person, om så bara för en stund, så blir allt genast mycket bättre på det känslomässiga planet.
Kan det sedan bortförklaras som en inre kris? Ett misstag?
Något som aldrig ska hända igen?
Vem kan lova det? Är det rimligt sagt av en som redan gått utanför ramarna?

Kan det vara det lilla barnet inom den otrogne som längtar efter att bli hållen på ett sätt den aldrig blev hållen av sina föräldrar som liten?

Eller är det ett starkt behov av att få använda den energi som ligger bakom den sexuella kraften, kreativitetens energi och den styrka den besitter? Utlöser den ett välmående när det flödar?

Flyr den otrogne ifrån något? I mina ögon, ja.

Min egen erfarenhet av att möta en person som finner behov av att söka sig utanför relationen är att personen har svårt för kommunikation och att vara sann med vilken den är, innerst inne, på djupet. Din erfarenhet kan vara något annat.
För har du erfarenhet av detta så vet du hur det känns och har säkert också som jag funderat en hel del på varför det skedde.

Det sker också något med kvinnan inom kvinnan som blir sviken. Det kan jag berätta om en annan gång.

Att ställas inför att bli bedragen gör något med en, det trasar sönder, river och klöser ner alla strukturer som hittills existerat i den bedragnas liv. På gott och ont?
Marken rämnar under fötterna och hålet som slukar en är obeskrivligt djupt. Så djupt att vissa blir kvar där nere i mörkret och finner ingen möjlighet att själva ta sig upp igen.
Det är då hemlängtan kommer, som en utväg för att nå en varm omfamning och den tröst som så väl behövs efter ett känslomässigt trauma av en kaliber som är olika för alla som erfar detta.

Dem med tur hittar ett ljus i mörkret och börjar sin vandring tillbaka till ett liv i trygghet.
Då det sker kan det vara otroligt skönt att någon räcker ut sin hand längs vägen och visar att den finns där som ett stöd när ljuset ibland känns det som snart brunnit ut och behöver bytas ut.

Med den erfarenhet jag idag besitter inom ämnet så kan jag vara den som räcker ut handen till just dig.

Om du sitter hemma och funderar på om du ska sluta gå tryggheten till mötes här på jorden. Då vill jag ge dig hopp.
Det är inte för sent att skapa det liv du önskar.
Du har många medsystrar och bröder som sitter inne med kännedom om det du går igenom just nu.
Lär känna dem och våga ta in ljuset igen för att belysa de smärtområden som du som omsorgsfullt försökt begrava inombords. Hela istället såren och omvandla smärtan till visdom. Det går!