I dagens samhälle sker det dagligen saker i våra liv som påverkar oss djupt.
Vi influeras av andras åsikter och tyckaden via media, olika sociala nätverk, vänner och familj stora delar av dygnet. Men sällan stannar vi upp och reflekterar över om det vi gör, säger och utför är något som vi innerst inne vill göra, eller om vi helt enkelt gör det för att det finns någon som anser att vi ska vara sån.

Har du någonsin tänkt på alla de trosuppfattningar och mönster som du undermedvetet bär på från ex dina föräldrar, någon auktoritet i ditt liv eller från samhället i övrigt?

Jag har fått insikt i att jag levde som den som andra önskade att jag skulle leva och vara, ända tills dagen U kom. Utmattningens omkullkastelsedag.
Dagen jag inte fick kroppen att stiga ur sängen.
Dagen när jag fick en chock över att hjärna och kropp inte längre kommunicerade obehindrat.
Dagen som blev startskottet på en stor skifte i livet.

Jag blev sjukskriven för utmattning i tre månader till att börja med, en sjukskrivning som det skulle visa sig bli två år lång. Jag hade ingen aning om den där dagen U att mitt liv skulle ställas på ända fullständigt.
Tur var väl det för då hade jag nog gett upp där och då.

Idag när jag skriver om den där dagen i februari 2004 så minns jag den med dubbla känslor i kroppen.
En hisnande otäck rysning går längs ryggraden samtidigt som jag kan känna tacksamhet att jag fick mig en stjärnsmäll som gjorde att jag tvingades stanna upp och fundera på vem jag var innerst inne.
Var jag verkligen den jag trodde jag var? Nej!

Idag vet jag bättre. Jag har stannat upp och vänt mig om för att möta mitt sanna jag.
Sån vacker gåva jag gett mig själv. Jag svämmas över av glädje att jag tog mig genom den mardrömslika tiden med svåra ångestattacker, grav utmattning och en multitraumatiserad hjärna på det.
Jag hade gått ner för räkning, såg fram mot att få dö.
Så trött var jag. Jag bad om att andevärlden skulle hämta mig så jag fick komma hem igen. Hem till tryggheten och den sanna kärleken till själen. Till en värld där jag är lätt och expanderad, inte tung och sammanbiten.

Jag gav den största gåvan till mig själv. Jag vågade möta känslorna som fanns nedtryckt i bagaget. Jag grät i flera år när alla trauman skulle bearbetas och helas. Tårar av olika slag.
När jag grät under de mest svåra ångestattackerna innehöll tårarna en mycket kletig vätska som klibbade samman mina fingrar. Andra gånger var de mer normala och jag förundrades mitt i allt hur otrolig kroppen är. Den skiftar beroende på vad som berabetas för stunden, helt naturligt, utan knussel. Kroppen bara samarbetar som om den inte har någon annan uppgift för stunden.

Idag ser mitt liv helt annorlunda ut än den dagen U kom för att presentera sig.
Jösses, så mycket jag fått vara med om, uppleva på djupet och lära om mig själv.

Med rätt stöd fann jag min väg ur det till synes bottenlösa svarta hål, utan piller från läkarna.
En av den, läkarna alltså, sa att jag skulle vinna flera år på att ta deras mediciner. Min kropp värjde sig av det uttrycket och jag sa nej, tack!

Kärleken är en stor helare och när den träder in i service och skapar möjligheter till djupt helande är magi närvarande. Att vara hållen i kärlek medan processen pågår är en gåva.
Då vågar allt närvara, precis allt. Spelar ingen roll i vilken skepnad traumat tar sig uttryck när det bearbetas. Kärleken sträcker alltid fram sin hand och säger kom in i min famn, där är du trygg att möta dina skuggor.
En efter en tittade jag på. Bearbetade och helade. Idag är många av mina trauman mina största gåvor.

I mitt arbete är dessa gåvor guld värda. Endast det som har erfarits själv kan omvandlas till visdom längs vägen. Det är inget vi kan läsa oss till.

I november önskade min kropp att jag skulle göra något åt mitt näringsintag. Jag tyckte jag var bra på att tänka på att inte ge kroppen belastande saker. Kött var uteslutet sedan flera år, glutenintaget i stort sett eliminerat och jag gjorde många hälsomedvetna val i livet. Men det visade sig att jag balanserade på kanten till att riskera att få någon eller flera av de livsstilssjukdomar som våra kroppar klär sig i när de önskar berätta att något är galet.

Själklart lyssnade jag på kroppens signaler och idag mår jag så otroligt mycket bättre.
Erfarenheterna och insikterna har staplats på varandra och dem använder jag mig av i mitt dagliga arbete som coach och lärare i personlig utveckling samt healing.

Att balansera på kanten är inte min grej helt enkelt, jag väljer istället att ta ansvar för att inte kroppen ska behöva ingå i ett sjukdomsprogram för att få mig att förstå.
Mina beslut vill jag ska gynna både min värdefulla kropp, och den evolution som människa jag önskar få erfara på denna underbara och lärorika jord.

Väl mött!