Ett liv på jorden

Publicerat i: Vardag
 

– Allt går enligt planen ser jag. Lycka till. Vi ses snart.

Gabriel ger mig en lång kram. Vi är båda väl medvetna om att det dröjer innan vi ses igen.

– Det ser jag fram mot Gabriel. Håll koll på mig är du snäll.

– Absolut. Gå nu. Den nya familjen väntar.

Jag tittar på portalen och ler när jag ser att Iris står där och väntar på mig.

– Analee. Håll dom inte på sträckbänken längre och försök att minnas vem du är, oavsett vad som händer, säger hon och tar min hand.

Iris. Vännen som alltid uppmuntrar mig oavsett vad jag ger mig in i. Jag kommer att sakna vår dagliga kontakt, jättemycket.

– Lättare sagt än gjort. Jag har ett gediget program den här gången.

Jag grimaserar och Iris skrattgropar gör sig extra synliga.

– Jag vet, jag var hos rådet tidigare. Du fixar det. Det är bara att kalla på mig om du behöver stöd. Förresten tror jag att det blir en fullpottare för dig den här gången.

Hon klämmer min hand lite extra innan hon släpper taget om den.

– Tack. Jag är så otroligt tacksam, och kommer att sakna dig så det gör ont. Skönt att veta att du övervakar allt och kan rycka in om jag hamnar vilse.

Jag kramar om henne och hör att de andra i familjen kommit för att vinka av mig. Jag vänder mig om och ser jag att de flesta är här. De som saknas är på uppdrag och kommer att vara här när jag kommer hem igen. De vinkar glatt åt mig och jag vinkar tillbaka. Det är dags att gå, möta utmaningen och göra slutprovet. Jag vill verkligen bocka av allt på listan den här gången.

***

Usch. Måste det vara så här trångt? Lika varje gång. Borde finnas skonsammare sätt att göra det här på. Genast ångrar jag mitt val och vill vända om, gå tillbaka till tryggheten, familjen och mina vänner. Men nu finns ingen återvändo. Vad har jag gett mig in på? Är planen verkligen genomförbar? Är det värt det? Det är ju så stora förändringar på gång. Tänk om folk blir galna av allt som förväntas av dem. Jag känner igen det här, alltid samma ånger innan resan är över. Skärpning! Jag har tagit på mig uppdraget och det måste slutföras oavsett. Alla där hemma tror på mig. Nu ska jag få en ny familj, som valts ut omsorgsfullt, av rådet och mig tillsammans.

***

När jag anländer är kvinnan rödflammig i ansiktet och svettig över hela kroppen. Hon ler välkomnande mot mig medan mannen vid hennes sida tar min hand. De tittar, vrider och vänder på mig. Vet de inte vem jag är? Min ankomst lär ju knappast vara någon nyhet för dem. Min hud knottras och mina händer ser blå ut, men har fem fingrar var. Bra.

– Välkommen till oss, viskar hon i mitt öra.

Jag försöker säga något passande tillbaka, som att de är noga utvalda för samarbetet som krävs framöver, men det enda jag hör är ett gurgel när jag svarar.

***

Mina ögon är blanka. Min mamma och pappa har varit här för länge, de minns inte det ordlösa språket. Det går inte att kommunicera med dem. Jag saknar mina vänner och längtar hem.

Plötsligt tonar Iris fram in i rummet. Hon sätter sig bredvid min säng och lägger sin varma hand mot min våta kind. Mina armar och ben slutar sprattla och andetagen blir djupare. Hon påminner mig om syftet med min vistelse här, och de regler jag förväntas följa. Minst nioårig skola och därefter arbete till pensionsåldern är nådd. Jag minns fortfarande och är tacksam att vi kan prata med varandra utan problem.

– Var rädd om dig och din kropp Analee. Chansa inte när det gäller de insikter du behöver. Håll dig till planen, du har inte råd att misslyckas. Det har ingen på jorden och som du själv

sa, innan du reste hit, du har ett gediget program beviljat. Har du tur är det ditt sista någonsin. Alla hoppas på det.

Hennes ögon blänker och kinderna är våta. Hon vet av egen erfarenhet vad jag förväntas gå genom. Jag ler av tacksamhet för hennes närvaro och hon fortsätter.

– Det kommer att hända saker längs vägen som får din intuition att grumlas. Tyvärr blir den påverkad här, och kan inte längre tas för given. Men när den väckts till liv igen behåller du

den tiden ut. Den kommer att vara din trygghet när andra sviker.

– Det jag ska påminna dig om nu är oerhört viktigt att du lägger på minnet. Om du har existentiella frågor, ställa dem till dig själv, ingen annan. Det är endast du som kan besvara

dem. Visst! Det nornor här, men se dem bara som fyrens ljus på mörkt vatten. Överlämna inte ditt öde till dem, utan låt din intuition visa dig vägen, oavsett vad de säger. Trots att nornorna är klarsynta och ser din väg, är det oftast bara en väg som visar sig åt gången, du har flera att välja mellan. När du kommer till ett vägskäl, stanna upp och känn efter vilken väg du ska ta. Låt inte stressen som råder här bli din vän. Valen är dina. Vi hoppas att dina föräldrar är kloka nog att ge dig den frihet din själ behöver.

– Tack Iris. Hälsa alla där hemma att jag minns dem än. Jag älskar er alla.

– Åh, vi dig. Vi ses snart och sov så gott min vän, gryningen är här.
Jag sjunker in i djup sömn samtidigt som jag ser Iris gå mot ljuset, hem till vår stjärnfamilj.